LYCKANS KOR

Urpremiär Uppsala Stadsteater 1998
Manus: Karin Thunberg
Regi: Inga-Lill Rydberg
I rollen: Tytte Johnsson

Göteborgs Stadsteater 1999
Manus: Karin Thunberg
Regi: E Persson
I rollen: Marie Delleskog

Östgötateatern 2001
Manus: Karin Thunberg
Regi: Kerstin Nilsson
I rollen: Yvonne Lundeqvist
Turnéföreställning i Linköping och länet.

– Sverige Om det lilla, stora livet. Om att stå ut eller ge upp, om att lämna eller stanna kvar, om det egna ansvaret för lyckan bortom terapier, goda råd, måsten och Jante. Om den stora konsten att bli lycklig… som en ko….

ÄLSKADE MARIE
Urpremiär Uppsala Stadsteater 8 mars 2006
Manus: Karin Thunberg
I rollen: Tytte Johnsson

(Intervju SvD mars, 2006)

SvD:s Karin Thunberg vars monolog Älskade Marie har urpremiär på Upsala stadsteater på Internationella kvinnodagen. Den ingår i Frispel, ett projekt där skådespelarna får ta ut svängarna med nya texter.

Varför en monolog om Marie Krøyer?
– Skådespelaren Tytte Johnsson hade en idé om att gestalta någon av Skagenkvinnorna, Oda Krohg, Anna Ancher och det landade i Marie Krøyer. Jag har tidigare skrivit om boken Balladen om Marie och vandrade då runt i hennes fotspår. Hon har dröjt sig kvar.

Vad är det som fångar dig?
– Hennes dröm om att utveckla sin talang och drömmen om kärleken – om ett bra liv, som vi alla har. Även om Marie levde för hundra år sedan så sammanfattar hennes liv så tydligt mycket av det som gäller fortfarande.
– Hon mötte P S Krøyer i Paris och drömde om att utvecklas i ett jämställt förhållande. Men han var 16 år äldre och sjuk. Dessutom var han uppburen konstnär, så hans måleri fick gå före hennes. Hon gick in i hustrurollen snabbt. Så mötte hon Hugo Alfvén, den totala passionen. Men han bedrog henne notoriskt.

Hamnade hon i en kvinnofälla?
– Det intressanta är att hon har både yttre spärrar, som har med tiden att göra, och inre spärrar. Många kvinnor har fortfarande svårt att ta sina egna behov på allvar. Vi måste skapa oss egna rum, förverkliga våra drömmar.
– Jag hörde en man säga att han skulle sitta ”barnvakt” – åt sina egna barn! Det har jag aldrig hört någon kvinna säga.

Hur är det att skriva för teater?
– Roligt. Jag går in i en person, lyssnar och får skapa hennes ord. Ibland öppnas en dörr och hon säger: Hallå, du har glömt det här! Som journalist ser man sina ord på papper men på teatern börjar orden leva.

______________________________________________________________

______________________________________________________________________________

En dag ska jag berätta om mamma
Stockholms Stadsteater
Regi: Jonna NordenskiöldI
Titel: ”En dag ska jag berätta om mamma” av Karin Thunberg
Medverkande: Katarina Ewerlöf

Recension DN 16/8 2009

En kvinnas längtan. Tryggheten sätter bojor på drömmarna om frihet.De finns runt omkring oss, de vars livsbesvikelse med åren deformerar dem till paranoida lumpsamlare. Barrikaderade bakom soppåsar och bråte söker de skydd mot ångesten.På andra sidan den stinkande sopvallen vill anhöriga förtvivlat få kontakt samtidigt som de håller för näsan.

Annons:
Oftast handlar det om kvinnor. Suzanne Osten skildrar sitt och moderns inferno i ”Flickan, mamman och soporna”. Carl Johan de Geer gör detsamma i den delvis självbiografiska ”Jakten på nollpunkten”.
Livet har inte tagit dessa kvinnor i anspråk, eller är det kanske tvärt om. Men osynliggjord begåvning leder till kvävning. I ”En dag ska jag berätta om mamma” visar Karin Thunberg just detta och när romanen dramatiserats är berättarflödet reducerat till än större tydlighet.

Katarina Ewerlöf känns glasklar när hon förmedlar en kvinnas längtan. Längtan efter frihet, självständighet, kärlek och kunskap. Och allt finns ju inom räckhåll. Anna får utbildning och flyttar bort. Men varför väljer vi ibland så fel? Kanske är det trygghetsnarkomanen inom oss som blir för högröstad.
Anna förälskar sig i en bygdens son och efter en kort utflykt bosätter de sig trots allt på samma isolerade ö där de vuxit upp. Ordningen består och himlen är låg. Sopsamlande och tvångsföreställningar tilltar, möjligen en självbestraffning.
Katarina Ewerlöf som Karin ­Thun­bergs alter ego känner sin mors skam. Den skam som påtagligt kryper också henne själv under skinnet – till den dag då hon börjar berätta.

Jonna Nordenskiöld har iscensatt en gripande men osentimental före­ställning. Här speglas både Annas och den över ödet reflekterande dotterns vånda och vilja. Mycket är plågsamt, men tårar och skit göder inte bara larver utan också humor och kaxig självironi.

Katarina Ewerlöf har stor scenpondus och alla som lyssnat till någon av hennes många ljudboksinläsningar vet att hon mästerligt bygger rum och sammanhang endast med rösten.

Pia Huss

_____________________________________________________________________________
EN DAG SKA JAG BERÄTTA OM MAMMA
Borås stadsteater

______________________________________________________________________________

 Uppsala Nya Tidning  18/10 2012

Smörjoljemammans hemliga liv

En musikalisk hyllning till mamma. Så kan man beskriva Karin Thunbergs pjäs som nu har premiär på Uppsala stadsteater.

Musikaliskt om mamma
Föreställningen Mammor på Uppsala stadsteater är en hyllning till mamma. Uppsättningen bygger på de intervjuer som journalisten Karin Thunberg gjort med skådespelarna Göran Engman och Karl-Axel Karlsson. Föreställningen handlar också om den musik som följt mödrarna genom åren och med på scen finns även musikern Kettil Medelius. För regin står Jens Karlsson. Premiären äger rum ikväll, 18 november, på Lilla scenen.

Själv beskriver hon sig som en pappas flicka, den uppskattade journalisten Karin Thunberg, mångårig medarbetare på Svenska Dagbladet. Ändå var det om mamma hon valde att skriva en bok för några år sedan. En dag ska jag berätta om mamma handlade om Thunbergs, på många sätt komplicerade, relation till sin egen mor. En bok som sedermera blev en monolog på Uppsala stadsteater med Tytte Johnsson i rollen som kvinnan som återvänder till sitt barndomshem. Nu är Thunberg aktuell i ännu ett samarbete med stadsteatern, det fjärde i ordningen. Inför föreställningen Mammor har Thunberg intervjuat skådespelarna Göran Engman och Carl-Axel Karlsson om förhållandet till deras mammor och materialet ligger till grund för det manus som Thunberg tillsammans med ensemblen arbetat fram. Resultatet har blivit en hyllnings- och kärleksföreställning riktad till mamman.

– Många män har ju grubblat över sina pappor genom åren, säger Thunberg. Mammorna har dock inte fått lika mycket uppmärksamhet. Vilket är lite konstigt. För oss i den generation som jag, Engman och Karlsson tillhör så var ju mamma verkligen i centrum. Det var henne som allting kretsade kring. Det var hon som städade och lagade maten. Det är dessa vardagslivets smörjoljemammor som föreställningen handlar om.

Föreställningen är alltså en kärleksförklaring till mamman. Att pappaskildringar ofta tenderar att vara mer kritiska, och tydligare präglas av en känsla av uppror, än de ofta mer förskönande mammaskildringarna tror Thunberg beror på att det i allmänhet finns en större vördnad inför modern.
– Det är ett större tabu att utforska mamma ur ett kritiskt perspektiv än att göra samma sak med pappa. Mamman är ju verkligen centralgestalten i barnets liv. Att ge sig på mamma kan lätt uppfattas som farligt och skrämmande. Men det har ju blivit vanligare med mer kritiska mammaporträtt på senare år, som Felicia Feldts bok till exempel.

Uppsättningen på Uppsala stadsteater, som också handlar om den musik som följt mödrarna genom åren, är dock ett hyllningsporträtt. Men föreställningen skildrar också mammornas inre längtan och hemliga liv. I arbetet med manuset har Thunberg spenderat många långa intervjutimmar med Engman och Karlsson, som hon skämtsamt beskriver som två riktiga morsgrisar. Hon har även träffat Engmans mamma Anna-Lisa. Arbetet och intervjutekniken menar Thunberg inte skiljer sig så hemskt mycket åt från de som hon använder sig av i sitt journalistiska arbete.
– Grunden är egentligen densamma. Det handlar om att komma åt det personliga, bortom de vanliga standardsvaren. Det är då det kan bli allmängiltigt och igenkännbart också för läsaren. Engman och Karlsson har varit mycket öppna i intervjuerna och vågat berätta också om det som gör ont. Jag tror många kommer att känna igen sig i den här föreställningen.

Av: John Sjögren john.sjogren@unt.se